vecka 1 är slut. hur hamnade jag här?

vecka 1 i den här träningscykeln är nästan avslutad. jag är klar på gymmet och har något konditionspass kvar. men hur blev det såhär? varför lyfter jag fyra dagar i veckan? varför gör jag inte bara bicepscurls? varför gör jag inte axelpressar i benpressmaskinen som de andra killarna på mitt jobbgym?

på hösten 2008 gick det upp för mig att folk som lyfte tunga saker ofta blev starka som en följd av lyftandet. innan detta hade jag under ett antal år enbart lyft min egen eller andras kroppsvikt. även om min egen kroppsvikt bitvis var rätt betydande var det inte bra sätt att bli stark.

den där hösten flyttade jag. sökte ny klubb för att träna den där organiserade idrotten jag fortfarande brinner för och påstår att jag bara tagit ett tillfälligt uppehåll ifrån, tills jag gjort klart lite andra saker. efter att ha frågat folk jag kände och snokat runt hittade jag en lokal full med dårar. det passade mig perfekt. ganska litet och med enkla medel. men med stor passion.

jag trodde att jag kom väl förberedd. att de föregående fem åren hade gett mig en bas att stå på, både fysiskt och mentalt. det var fel. efter första träningspasset var jag helt vit i ansiktet och trodde jag skulle svimma. så blev det lyckligtvis inte. däremot kom jag tillbaka två dagar senare för att få en omgång till. på den vägen blev det.

de kommande fyra åren var jag kvar med samma tränare, samma klubb. det har inte varit helt problemfritt. mest för hur jag har varit, men dels för att envisa människor sällan går bra ihop på ett personligt plan. många tillfällen har jag tänkt ”det här var sista gången, han kan dra åt helvete”. till nästa pass var de tankarna bortblåsta. nu ser jag bara tillbaka med ett leende (oss, mestre!).

vissa skadeperioder har förstört saker. inledde starkt med att knäcka båda handlederna hösten 2008. jag drog av ett ligament i ett finger på våren 2009. ena handleden gick igen våren 2010. strax före sommaren 2010 upptäcktes ett medfött hjärtfel hos mig, när det egentligen inte var jag som var patient. det sket jag så klart i och körde vidare. i januari 2012 åkte jag på inflammation i hjärtsäcken (egentligen perimyokardit) under besvärande omständigheter och risken för att dö kändes alldeles för stor. själva döendet störde mig inte så mycket, mer än att det var nesligt att åka dit på en sådan skitgrej. väl hemma i sverige konstaterades att perimyokarditen i kombination med hjärtfelet nog inte var jättebra. efter att den akuta fasen var över fick jag läka ihop några månader. sedan åtgärdades det medfödda felet med ett enkelt ingrepp, följt av ytterligare en längre läkningstid innan jag kunde börja röra mig mera fritt.

under nästan ett halvår var jag utslagen. bytte jobb. började träna på egen hand istället, fast med skivstänger. bestämde mig för att göra det bästa jag kunde: försöka bli okej stark. där är jag nu.

Annonser
Det här inlägget postades i omkring. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s